Frisktankar och klosteranekdot
Söndag 15 november
Tankar om självbild: Tack för härliga reflektioner! Jag är inne i en process där jag omstrukturerar min egen självbild och jag förstår inte riktigt vad som händer.
Det är inte viktigt att jag har ett begrepp, som till exempel funktionshindrad, att beskriva mig med för folk som inte känner mig. Det är mer min inre bild som inte stämmer med omgivningens. Det måste den säkert inte göra och har kanske aldrig gjort, jag har inte tänkt så mycket på det tidigare.
Men det är något som skaver i det här som jag inte riktigt kan sätta fingret på. För mig är det mycket värdefullt att få ta del av hur ni andra känner och tänker. Jag har gjort utdrag från läsarkommentarer som i sin helhet finns att läsa på inlägget ”Sjuk eller inte sjuk”
Reneth: "Själv räknar jag mig för det mesta som frisk. Funktionshindrad känner jag mig inte heller om inte jag hamnar i en sådan situation där jag inte kan fixa något som jag behöver kunna för att komma vidare, eller jag inte når något som jag behöver nå etc
Handikappad är jag först när någon person ser mig som hjälplös och uppför sig som om jag vore pestsmittad. För mig är det för det mesta så att jag själv inte förstår varför folk glor när jag kommer. Jag undrar ofta om jag har vänt tröjan bak och fram eller har en fläck på näsan.
Längre perioder när man måste stanna inne eller i sängen för att kroppen tjurar, då är det nog så att man måste erkänna sig funktionshindrad eller kanske till och med handikappad…
Så länge hjärnan och hjärtat hänger med och själen vill ut på äventyr och drömmer om en bättre morgondag, så länge är man nog jäkligt friskt i alla fall."
Nisse: "Jag ser det mer som rubbningar i ohälsotalet :) Det där med 'sjukt / friskt' blir bara knepigt. För mig blir det mer begripligt om jag tänker i termer; 'hälsa' och (eventuellt) 'ohälsa'.
Begreppet 'problem' använder jag också ofta samt 'besvär´. Och de kan vara mer eller mindre hindrande. Hindra mig att göra det jag egentligen vill. Men ofta får jag ändå som jag vill eftersom det oftast löser sig på något annat vis."
Lena: "Jag själv ser mig inte som "sjuk", men min omgivning gör det, tyvärr. De tror också att detta är något övergående, en sjuka som ska bli bättre med tiden."
Carina: "Jag kan inte se Er som sjuka, jag kan se viss begränsning i vissa göranden. Men begränsningar har alla, synliga eller osynliga (för det mesta). Är vi förlamade av sorg, är vi sjuka då? Möjligt.
Oftast rör det vissa delar av oss, andra fungerar ypperligt. Kroppen består av så oerhört många delar så om friskhet bara var något för de vars hela kropp fungerar optimalt torde det vara tämligen ovanligt för att inte säga "något som ingen är"
Hälsa behöver inte betyda frånvaro av skada/sjukdom/smärta utan handlar mer om livskvalitet som jag ser det. Det är klart jag önskar att omgivningen ska se mig som frisk när jag känner mig frisk och vid god hälsa. Min ohälsa eller mina hinder kommer jag ju aldrig ifrån så jag vill att de ska "hamna på rätt plats" i ombyggnationen av min självbild.
Och kan jag bli trygg i min självbild kanske det kan påverka min omgivning att inte se mig som sjuk, alltså blir det "mer jag"?
Ofta tänker jag på livet som en ryggsäck, innehållet slimmas och blir lättare att bära ju mer vi kan släppa och acceptera.
Men ibland välts hela den förb.. ryggsäcken över huvudet på mig, golvar mig helt och går inte att rubba. Jag har bara att sätta mig ner och "packa om ryggsäcken" Då märker jag att det finns slimmade lätta bördor jag enkelt kan lägga ner men också ömtåliga saker och tunga kantiga tegelstenar som jag kånkar runt på...
Malin: Hemligheten ligger i hur man packar den, tänker jag. Vissa saker får vi bara än mer omsorgsfullt linda in i silkespapper och lägga tillbaka i säcken på ett ställe där vi inte får ett hårt hörn i ryggen. Vi måste ju nämligen leva med alla våra smärtor.
Alternativa flyktvägar finns som sprit, sex, shopping, exhibitionism, att hela tiden ägna sig åt skvaller om andra, undvikandebeteenden, aggressioner, tröstätande, OCD (tvångstankar/beteenden), träningsfixering, verklighetsflykt via fiktiva världar....listan är lång men inget är hållbart i längden.....
Ja, vad är jag själv inne i? Eller vad är jag nära att gå in i? Bra att "spegla mig" och ställa mig själv frågan, tycker jag. Tröstätning till exempel ligger mycket nära till hands för mig. Om jag tröstäter går jag upp i vikt och får ännu svårare att röra mig…. Liksom att jag nog har lätt till undvikandebeteende.
Jag tror att medvetenhet om mina egna styrkor och svagheter, om jag vågar erkänna dom, kan hjälpa mig att packa ryggsäcken något mer lättburen, tills nästa gång det skaver för mycket eller jag måste packa om.
Klosteranekdot: När jag läste Reneths kommentar om hon hade vänt tröjan bak och fram eller hade en fläck på näsan, kom jag att tänka på Moder Karin, abbeddisan i klostret här i Vadstena. (där jag prövade för några år sedan) Vi vänjer oss hur vi ser ut, hur vi är och rör oss. Detta gäller också nunnor som ju inte är så vanligt att vi ser på gatorna i vårt land.
Moder Karin gick in på ett apotek i Malmö för att beställa en medicin. Dagen efter kom hon tillbaka och skulle hämta medicinen och samma farmaceut tog emot henne. Hon började förklara sitt ärende men blev avbruten av farmaceuten som sa:
”Ja, jag vet, jag känner igen dig” Då säger Moder Karin utan att tänka på hur hon egentligen ser ut med sin speciella klädnad: ”Hur katten kan du komma ihåg mig bland alla dessa kunder?” Farmaceuten började skratta och upplyste att det inte precis kryllade av nunnor på apoteket varje dag.
En annan gång var Moder Karin och jag på IKEA i Linköping. Efter att ha handlat det vi skulle bestämde vi oss för att ta en mjukglass a la IKEA. Vi stod ute och åt den och det blåste lite varpå hennes dok for rakt in i glassen.
Jag torkade av hennes dok medan hon höll våra glassar, sen fick jag hålla doket från glassen på ena sidan och hon själv höll på den andra. Folk omkring sprang med sina vagnar rakt in i bilar, körde på varandra och snubblade över sina egna fötter med ögonen stint riktade mot denna uppenbarelse.
Moder Karin tittade på mig och frågade med äkta förvåning ”Vad är det med alla? Har dom inte sett någon äta glass förr?” ”Jodå, det har dom säkert gjort men kanske inte en nunna på en IKEA parkering med flaxande dok”, svarade jag. ”Visst ja, det tänkte jag inte på. Men jag förstår i alla fall inte vad det är för märkligt med det?”
När ytterligare en man som skulle köra in sin vagn på plats och i stället körde den en halv meter bredvid rakt in i en soptunna, fick hon nog och sa. ”Nu åker vi! Du kör så jag får ordna till mitt dok och äta färdigt glassen ifred!” Till hennes förtret var jag ju ”tvungen” att berätta historien för de andra systrarna som fick ett gott skratt.
Familjen: Sven mår bättre idag så influensatoppen tycks vara över. Torsdag till lördag hade han ganska mycket feber och kunde inte annat än sova. Freja känner att det inte stämmer med husse, det har blivit minipromenader men hon finner sig i det, nästan…
Häromdagen gick hon och hämtade en tom äggkartong ur återvinningspåsen och medan Sven sov gjorde hon små smulor av den och såg jättestolt ut när han vaknade och fick syn på förödelsen!
Igår var Svens yngste son och hälsade på och tog ut Freja på en hårdkörarsväng med freesbeen och sen sov hon nöjd hela kvällen. Nu hoppas vi att Svens bättring ska gå fort så vi snart kan ses.
På tal om livskvalitet hade jag en myskväll i går. Grillade revben,
en kåsa med vin, vackra ljus, blomma och samtal med Sven i telefon.
Min vän Carina skriver: ”Vi har en vänlig man som brukar komma hit och få hjälp med lite småsaker som han inte klarar själv. Han brukar säga:
- om jag skulle vakna en morgon utan att ha ont någon stans skulle jag med största sannolikhet vara död!”
Den mannen gillar jag! Tack och lov för humor och människor som kan ha glimten i ögat!
Oj, vad det blir bra när du sammanställer det så där. Mysigt det ser ut med mysmat och kåsa. Skönt att Sven blir bättre och att det finns telefoner.
Kram
Din smärtsyster och vän
Reneth
Reneth!
Ja, det blir så lättläst och "kärnan" blir tydlig, tycker jag.
Mmmm, det är mysigt. Jag använder hellre kåsan än jag tar ett vinglas....det måste vara något galet med mig, fniss! Tala inte om det för någon!
Ja, Sven är nog snart ok igen.
Kramar!
Din vän och smärtsyster
Hej!
Intressanta tankar/funderingar. Läser och reflekterar. Roligt med din blogg, för den stimulerar till olika tankar.
Har en nära vän som har sagt något riktigt klokt. Förutsättningar är förutsättningar och inte problem. Problem blir det bara när människor inte respekterar förutsättningarna.
Som någon skrev är det svårt att få anhöriga att förstå den medicinska situationen och skadorna med dess konsekvenser (säkert också olika sjukdomar). Vissa människor har lättare för att förstå och förhålla sig till situationen och andra tycks aldrig lära sig.
Tröttnade på situationen med att jag fick låsningar varje gång vi sågs. Hade med en bunt läkarintyg som jag ville att de skulle läsa. Handlar nog egentligen mest om att de inte vill inse och inte kan hantera att jag är skadad och alltid kommer att vara det.
Man kunde önska att de efter över ett decennium skulle kommit längre i sina processer. Trist eftersom det försvårar umgänge. Så det blir ytterligheter ses och bli dålig eller så vill de inte träffas alls (för jag kan ju bli sämre). De anstränger sig, men glömmer bort sig eller tänker inte igenom situationer innan. Komplicerat.
Fast det medför problem då jag isället ska försöka anpassa mig till något jag inte kan och att det slutar med att jag blir försämrad. Har efter lång tid blivit bättre på att sätta gränser och förklara hur jag fungerar. Så umgänge fungerar lite bättre.
Samtidigt har jag vänner det går bra att umgås med och det inträffar inga låsningar. Är det bara personlighetsdrag som gör att vissa lär sig lätt och andra inte? Nyfiken på hur du och andra läsare ser på saken. Några andra tips för att få folk att förstå ens situation?
Själv ser jag mig som en person med en/flera skador (dvs skadad) inte som sjuk. Sjuk blir jag om jag har t.ex influensa. Fast nu förtiden får jag stress symtom över mina situation pga FK i beslutstider, då skulle man kunna säga att man blir sjuk (fast grundorsaken är skadebetingat).
Vid myndighetskontakt eller liknande använder jag mig av begreppet funktionshindrad. Handikappad som ord använder jag mig inte av annat än när det är dags för ansökning av handikapp parkeringstillstånd.
Lever du eller kotorna idag?
Har du provat lång kudde (som inte ramlar/förflyttar sig) under knäna vid ryggläge (underlätta för ländryggen)?
Kram
Trafikskadad!
Tack, det är spännande att ta upp lite olika sidor, jag tror vi kan lära oss av varandra. Och även om reflektionerna är personliga för var och en så känner vi igen oss i varandra. Det tar inte bort smärtan, men dela erfarenheter kan göra det lite mer uthärdligt.
Ja, det var klokt att förutsättningar är förutsättningar....Vi kan ju välja att utgå från dom vi har eller endera gräva ner oss, eller utgå från förutättningar vi inte har. (Vilket jag har tendens till och svårt att sätta stopp i tid, innan jag blir liggande..)
Det är svårt med omgivningen och dess förståelse. Vissa fattar direkt medan, som du skriver och andra tycks aldrig lära sig. Jag har bägge "sorterna" omkring mig i mitt dagliga "kyrkoliv", men nära mig i min privata sfär har jag bara de som förstår, men jag orkar tyvärr inte ha så många där, även om jag skulle vilja.
Jag vet inte om det är personlighetsdrag men jag tror det + hur man tagit till sig sin egen livserfarenhet. En del mognar och utvecklar både empati och lär sig "se" andra människor medan en del inte tycks ta till sig något.
Empati och förståelse tror jag vi bara kan lära oss genom livet, det går inte att plugga in.
Jag har förstått att ibland kan en människa som har ont väcka rädsla hos andra som gör att dom kan bete sig irrationellt eller göra kraftiga försök att bara släta över det hela och "vägra" ta till sig. Varför det är så vet jag inte.
Kanske något att ta upp i ett nytt blogginlägg..
Förstår att du "känner dig sjuk" av stress med FK!
FK gjorde en stor utredning på mig och bedömde att jag hade 12,5% arbetskapacitet. Ett halvår efter var reglerna ändrade och dom ville göra en ny.
Då kände jag mig sjuk av stress och var förtvivlad eftersom jag lagt allt jag hade i FK:s stora PILA utredning.
Dels för att jag ville ha en riktig bedömning från grunden och dels att själv lära mig något av alla jag träffade. (Läkare, psykolog, sjukgymnast, arbetsterapeut, arbetsorienterare m.fl)
Då kände jag mig verkligen sjuk och helt förstörd, så jag känner med dig!
Mitt kommer nu i april när min tidsbegränsade ersättning går ut.
Idag är det jag som lever och kotorna bara hänger där :o) Den kudde jag har är en s.k. psoaskudde och jag tror du menar något annat.
Jag får nog pröva mig fram och försöka lära mig att sova i den ställningen med hjälp av att höja sängens nedersta tredjedel. Den stödjer jättebra från knävecken, men problemet är att jag kryper upp i sömnen...
Kram!
Detta är både märkligt och intressant. Om någon människa har ett fysiskt stigma är det det första vi registrerar och sätter i fack, det andra är könstillhörighet sen ålder. Om något av detta är "luddigt" får vi genast svårt med kontakten. Vi vet inte hur vi skall förhålla oss och det i sig är inte så konstigt eftersom även den som är stigmatiserad på något sätt har svårt att förhålla sig till sig själv till att börja med om hon eller han inte är född med avvikelsen från normen.
Men av någon anledning tror jag att de människor som är kreativa i största allmänhet har lättare att möta olika "typer" av människor som inte går att sätta in i fack. Beror i sin tur på att den "konstnärliga" människan i sin intresse/yrkesroll måste leta nya vägar hela tiden, det är förödande för kreativiteten att vara statisk i sitt tänk.
Liten åldersanekdot.
När dottern var liten, kanske runt 3år, kom hon hem ifrån dagis och sa till mig att dagisfröken Johanna skulle sluta och Norbert skulle börja istället. Jag sa, jaha då får ni bara manliga dagisfröknar.
Dagen efter frågade jag Johanna om hon skulle sluta, då visade det sig att Norbert gick på inskolning och Johanna var hans "mentor", han var 6år alltså större än Elin. I hennes värd fanns inga barn och vuxna utan bara människor i olika storlekar. Kramar Carina
Carina!
Det är så sant... och när en människa inte går in i det fack man vill sätta henne i så försöker man trycka från alla kanter för att få in henne! Går inte det då kommer osäkerheten eller nonchalansen.
Fast vissa stigmata är nog redan från början nonchalerade..
Jo, det är svårt att förhålla sig till det "nya jag" som tvingas fram vid smärta/skada/sjukdom. Jag upplever att jag är lite som en skalad lök, har inte det försvaret längre utan en helt annan sårbarhet.
Det här med konstnärlighet och kreativitet tror jag är en stor del i bemötandet av andra.
Kanske är det just så att kreativa människor tar till sig lärdomar och erfarenheter av det dom går i genom lättare än en del andra och utvecklar en förståelse.
Den kreativa tanken gäller inte enbart konst utan i hög grad också människor..
Historien om Norbert är helt underbar! :o)
Kramar!
Många kloka ord!
Men man är väl sig själv närmast?
En del dagar känner jag mig såååå frisk men ändå så vill inte kroppen eller knoppen fatta det!
Andra dagar är jag verkligen hjälplös när hela multisjuk registret slår till.
Jag uppfattar mig som en stark person i själ och hjärta. Men drabbades av panikångest efter min älskade Gubbes död. Värken och det "lytta" är en sak. Men panikångest är förlamande! Det skumma är att man aldrig vet när det slår till eller var som just då utlöser det.
Jag vet och kan metoder både kognitiva och mer meditativa men när det slår på med full kraft blir man en gnytt!
Så nog strävar man efter vara "normal" men måste över/fixa många olika situationer och hinder var dag.
Jag tänker kärlek och ljus och att det finns så många vackra själar runt mig så jag lånar lite energi av dem (:
Fridens/Ammie
Ammie!
Ja, det är klart man är. Jag skrev nånstans i början att känner man sig sjuk så är man det och känner man sig inte sjuk så är man inte det.
Det är ju synnerligen att förenkla det hela. Du skriver att du kan känna dig frisk men att inte knopp och kropp fattar det.
Jag känner mig också frisk fast jag kan ha så ont att jag knappt vet var jag är. Och dagar i sängen när jag måste ha hjälp är jag hjälplös.. (och ibland ngt arg)
Det är något vi tvingas leva med och du skriver att du känner dig stark trots alla de enorma smärtor du har fått och får bära och du är en urstark människa, Ammie!
Själva definitionen på ordet är inte alls viktig, men vår egen självbild är viktig!
Att du ens orka tänka kärlek... berör mig djupt och, bli inte arg nu, men jag beundrar din styrka och din oerhöra förmåga att sträva efter kärlek, frid och ett ljust sinne!
Jag känner med dig som dessutom drabbats av panikångest nu... Jag vet inte, men jag tänker om dig att det du har tvingats gå igenom sista åren är mer än vad en människa mäktar med, och det måste bli reaktioner efter detta helvete att förlora din älskade.
Visst, det är bra med olika metoder och det fungerar säkert bra ibland, men när det slår till....
Det är som när ett akut ryggskott drar till allt vad det kan, jag vet att metoden "förlossningsandas" är det bästa, men jag kan inte ens det. Jag håller andan i stället och kroppen blir ännu mer slut av det.
Jadu, Ammie! Skulle dom julpynta med oss i skyltfönstret detta året skulle det gå åt många stöttor....
Jag sänder all energi och allt ljus jag mäktar med och du är varje dag i mina böner.
Kram
din smärtsyster
