kristinasryggdagbok

Tisdag 9 februari

Internet: Har krånglat i nästan en vecka. Inget fel hos Telia, sa dom. Men det var visst det i alla fall när det kom till kritan. Hur som helst, nu är min dator scannad och defragmenterad både upp och ner.. Tack Nisse för ditt inlägg:)

Ambulanstransport: Den nionde januari var jag tvungen att åka till sjukhuset för att någon idiot (läs politiker) har trollat bort kommunsjuksköterskorna och därmed en ordination jag kämpat ett år för att få! (Roligt nästan jämt) 

Nu har jag fått en räkning på 150 kr för ambulanstransporten! När och hur blev det på detta viset? Dessutom 300 kr för läkarbesöket. Alltså 450 kr samt en halv natt på akuten för att dom klantat bort min ordination!

Det gäller att vara frisk och är man inte det så gäller det att ha gott om pengar. Ingetdera stämmer på mig så det är bara att betala, svära över "de som bestämmer" och leva på gröt! Fast det är ju gott i och för sig.

Helgen: Har varit vilsam med lite uteliv i snön. Jag har nästan blivit en fena på att kasta freesbee, men man kan ju inte lyckas jämt..



 ..vilken olycka.. matte har kastat upp den i trädet... husse undsätter.

              

                                 Ute vid Tycklinge med mysig fika.
                      Vad gör Freja om hon får en hel korv på en gång, undrade vi? 
                        Rätt svar: Äter upp den så klart! Är dom dumma på riktigt?



          Av husse får man också god korv, men i bitar!

                      

                            Freja möter en ny kompis, Cassie. Kom igen nu, så springer vi!



             Kompisar direkt, åhh så kul...och med all snö...

              

                     Trötta efter lek och bus smakar det gott med en godis

Hälsoläget: Jag fick två nya blockader 13 januari och det tar några veckor innan man vet resultatet. När smärtläkaren ringde och kollade i torsdags hade det blivit ca 25% smärtlindring på hö sida, men knappast någon alls på vänster.

Sen tre dagar tillbaka bedömer jag att höger sida är ca 40% smärtreducerat och vänster sida ca 30%
Jag har minskat ner på läkemedel och har dessa tre dagarna klarat mig med en krycka.

Det är knappt jag vågar tro det är sant, men det är mer än två år sedan jag var så bra som nu. Smärtläkaren måste ha satt dom mitt i prick. Mailade och berättade den nya informationen och fick ett stort grattis tillbaka. Bästa blockadomgången, våren -07 gav ca 45% lindring i 4, nästan 5 månader.

Jag hoppas ju så klart att det här sitter i länge, länge... jag är rent glädjeyr! Ett litet problem bara, jag har blivit knallförkyld! Men vad gör väl det.. 

Freja är troligen också förkyld, hon hostar lite och vi har fått snyta henne. Men hon har ingen feber och hon busar och äter precis som vanligt så hon är, liksom jag, mer glädjeyr än förkyld!

Söndag 7 februari

Nisse Nordlund här, på uppdrag av Kristina.

Hennes internetåtkomst är paj.

Elaka teliamänniskor påstår att det är fel i Kristinas dator. Det vet vi ju alla hur det är med det - ja när teliamänniskor säger så - de vet inte vad felet egentligen är...

Kristina hälsar alla!

Hon återkommer så fort bredbandet vill... :)

Måndag 1 februari

Jag fortsätter mina funderingar om ” Att leva med kronisk smärta” och vad den gör med oss och söker vad som finns skrivet om det.

Men den välkända våta trötthetsfilten har lagt sig över huvudet på mig och jag ser varken till höger eller vänster, känns det som. Jag vet att det lättar och det får ta den tid det tar, men huva...

                    
                              Tröstar mig med foto på goa Freja som..

              

                              ..älskar att leta godis i sin nya leksak..

     

      ..som tålmodigt ligger som en värmefilt vid min rygg när jag har ont..

                        

                                            ..och som är så go att busa med..

Fredag 29 januari

Vad gör smärtan med oss: Jag är intresserad av att lära mig mer, för att förstå vad som händer med mig och kanske finna på knep att göra det lättare. Hittade ett arbete av sjuksköterskan Marianne Gustafsson som hon skrev på Institutet för Vård- och Omsorgsvetenskap 2005 Nedan följer citat ur hennes arbete:

 

”Är smärtan kronisk eller långvarig, är det ett symptom som orsakat individen lidande under lång tid. Att leva med kronisk smärta påverkar varje aspekt av livet, och har därför en mycket stor betydelse för livskvaliteten hos den drabbade individen och för de närstående.

Man är överens om att smärta är en multidimensionell subjektiv upplevelse som inkluderar sensoriska, affektiva eller emotionella, kognitiva, samt omgivningsrelaterade faktorer.

Hur en enskild människa reagerar både fysiskt, psykiskt och socialt på att ha värk är individuellt. Fysiologiskt kan man reagera ex. med hjärtklappning, andningssvårigheter eller sömnproblem.

Psykologiska reaktioner kan vara nedstämdhet eller depression, psykosomatiska reaktioner som huvudvärk eller yrsel, att vara helt upptagen av sin smärta eller att tappa tron på framtiden.

Sociala reaktioner kan vara att man blir mer och mer isolerad eller att man har svårt att klara av sina vardagliga sysslor. Också ett ökande beroende av värktabletter är en reaktion på att ständigt ha värk.

 

Begreppet coping hänger nära samman med förmågan till kontroll. Med coping menas förmågan att hantera de yttre och inre krav som påverkar en individs resurser. Den stress som kronisk värk utgör utsätter individen för en mycket stark press och det är därför av yttersta vikt att dessa patienter tränar sin copingförmåga.

 

Att omgivningens stöd är en ytterst viktig faktor för den som ständigt har värk är känt sedan länge. Att uppleva support eller stöd gör att man känner sig både friskare, har mindre ont och samtidigt känner sig bekräftad som individ och trodd av andra. Support och stöd från arbetskamrater och chefer gör också att arbetet känns mindre stressande och kravfyllt.

Stöd eller support från andra är emellertid inte alltid positivt. Att överbeskydda eller att inte tro på patientens förmåga till ett normalt liv kan resultera i att patienten fastnar i en sjukroll. Det ställs därför stora krav på familjen/närstående, arbetskamrater och deras roll i att stödja patienten så att hon/han känner ett stöd, och samtidigt motivera patienten att leva ett så ”normalt liv” som möjligt. 

Att reagera på smärtan med någon form av förändrat beteende är vanligt och ofta gör smärtan att man inte kan utföra sina dagliga sysslor. Detta medför en förändring i rollfördelningen i det dagliga livet vilket kan medföra slitningar både i hemmet och på arbetsplatsen. Dessutom leder smärtan ofta till ett ökat beroende och till social isolering och ensamhet.”

Fann också en avhandling av Stefan Bergman, Lunds Universitet och nedan följer citat ur den:

 ”Det man hoppas på är att lära mer om vad som händer när smärtsignaler från kroppen kopplar om inne i ryggmärgen till trådar som går upp till hjärnan. I synapserna kan det uppstå ett fenomen som kallas sensitisering eller smärtminne som innebär att för varje signal som kommer in så skickas det ännu starkare signaler upp till hjärnan. Till slut kan alla signaler som kommer in – även beröring och muskelspänning – bli väldigt smärtsamma och spridas till hela kroppen.

Annan forskning har visat att förändringar i hjärnan som kopplas till kronisk smärta på många sätt liknar de som uppträder när långtidsminnet är förstört.

Vid kronisk smärta har perifert verkande värktabletter som regel inte någon effekt.
– Däremot tycks centralt verkande morfinanalgetika dämpa smärtan, men släcker troligen inte ut sensitiseringen. När man slutar med läkemedlen så kan smärtan vara ännu värre, säger Stefan Bergman.

Tricykliska antidepressiva har en viss effekt vid den här typen av smärta. Det höjer serotoninnivån och på så sätt kan det stärka de hämmande signalerna från hjärnan och därmed dämpa processen.

Forskning har visat att personer med kronisk smärta har många liknande symtom oavsett var smärtan är lokaliserad eller vad den underliggande orsaken är.

Kronisk smärta påverkar en persons uppmärksamhet, det försämrar koncentration och minne samt ökar känsligheten för stress av olika slag. Smärtpatienter blir ofta irriterade och ängsliga, de sover dåligt, vissa slutar arbeta och drar sig undan från familj och sociala kontakter".

Det är så mycket jag känner igen mig i… vad gör kronisk smärta med en människa?

Onsdag 27 januari

Stjärnstatus: Igår var jag ”The Star”, åtminstone under 50, nej 55 minuter, på en röntgen sal på Linköpings US. Jag vet att det inte är mycket att komma med, men man ska inte förakta att få vara stjärna i 55 minuter, det är inte alla förunnat!

Jag var på sjukhuset för att göra en leverbiopsi i forskningssyfte. Då kan man ju fråga sig hur dylika stolleprov kommer sig? På grund av tidigare klantande kan man säga. 

När jag arbetade som sjuksköterska på Hospice, 2001, stack jag mig på en infekterad kanyl och ådrog mig Hepatit C. Jag hade just gett en mycket orolig patient en injektion och läkaren var med på rummet för att lugna patienten och hjälpa mig.

”Hatten” till sprutan låg kvar på sängbordet och när jag skulle sätta på den försökte den omtöcknade patienten att slå doktorn. Jag vände mig blixtsnabbt om och stack, naturligtvis, sprutspetsen rakt in i ett finger.

Normalt åtgärdar man såna här tillbud med en gång men jag var ensam sjuksköterska i tjänst och efter fem dödsfall på lika många timmar och totalt kaos med de andra patienterna, hade händelsen ”försvunnit”.

Det finns ingen ursäkt att inte anmäla olyckshändelse, extrem stress är min enda förklaring. Kanske skämdes jag också över att ha klantat mig så.
2003 ställdes i alla fall diagnosen, anmäldes och godkändes som arbetsskada hos AFA, allt fanns dokumenterat i patientens journal.

Min lever var ordentligt påverkad och dessutom blommade borreliainfektionen för fullt, samtidigt. Jag blev stadig patient på infektionskliniken (också) i drygt 1,5 år med 6 månaders mycket tuff behandling och ett års ständiga provtagningar tills friskintyget äntligen kom. Jag deltog under tiden i en forskningsstudie.

För ett tag sen ringde forskningssköterskan på infektion som haft hand om mig och sa att man ville fortsätta studien på de som varit friska mellan 5-10 år med provtagning och en leverbiopsi. Ville jag ställa upp? Självklart, ingen betänketid behövdes.

”Du har ju mycket som du har med din rygg och…” sa sköterskan. Jag avbröt henne och sa: ”Om inte människor hade deltagit i forskning under sina sjukdomar, hade jag aldrig blivit botad. Jag är med!”

Efter att ha lämnat mängder med prover på vårdcentralen i måndags var det dags att åka till Linköping 06.55 i går. Jag blev mottagen direkt och förberedd genom att få venflon (slang i ett blodkärl) så att man kan spruta läkemedel, i det här fallet kontrast. Hela tiden var ”min” forskningssköterska L med mig. Vi gick till vårdavdelningen där jag sedan skulle ligga 6 timmar efter biopsin. Det finns en liten, liten blödningsrisk så därför är man försiktig.

Jag fick lägga mig i en säng och blev körd till röntgen av L och en personal till och överflyttad till britsen där undersökningen skulle göras. L satt vid min sida och ordinarie röntgensjuksköterska var på plats. Då kom det in en rtg sjuksköterskestudent och undrade om hon fick vara med och titta. Visst! Sekunden efter kom två AT läkare med samma ärende samt en tredje som inte presenterade sig.

När så läkaren kom in som skulle utföra det hela tvärstannade han och utbrast: ”Oj, så mycket folk!” ”Jag kan gå, så blir det lite färre”, erbjöd jag mig. ”Du är den enda som inte får gå! Du är medelpunkten här, the star!” svarar han.

Härligt! The star, underbart! Blir jag fotograferad tro? Vill någon ha min autograf? Det här kan bli mitt genombrott! Uppfylld av detta undrade jag stillsamt: "Kan man få en kopp kaffe?" Det fick jag inte...fastande från 24.00.

Jag muttrade något om att det ska f-n vara star på det här stället men sen gaskade jag upp mig och tänkte på att jag fick, vad heter det? Flasha min mage och det gör ju alla stars, väl? (Dom har kanske något mindre magar än min, men då har jag ju mer att flasha) Jag kan bara berätta att inte en kotte var intresserad av min mage! Dom kröp in i ultraljudsapparaten, tittade på bilderna och följde läkarens minsta rörelse.  

Noggrant ultraljud där jag fick andas in och hålla andan hela tiden. Effektivt sätt att få patienten att vara tyst.. Sen var det ultraljud med kontrast i form av luftbubblor och slutligen själva punktionen som togs i vänster leverlob och sticket gjordes ca 1 dm nedanför bröstbenet. Oftast tas provet från sidan, men på grund av mina rörelsesvårigheter kunde man fixa det så här.

Till min förvåning gjorde det inte ont. Bedövningen kändes lite, men det var ytterst lite. Sen skulle han in och bedöva själva leverkapseln och det kändes väldigt märkligt, men gick hur bra som helst.

”Går det bra?” frågade läkaren ”Hur ska hon kunna svara på det när hon håller andan?” sa någon. Klok reflektion! Men det finns ju kroppsspråk och jag fick upp en tumme och då var han nöjd. Sen gjorde han ett pyttesnitt (då fick jag andas) och placerade apparaten, som förresten var ganska lik en pistol med jättelång pipa, där den skulle vara, får man tro.

”Nu smäller det” sa läkaren och det gjorde det. Med en knall och snabbt som blixten tog den lilla apparaten en bit av levern, dom kollade att den såg ok ut och sen var det klart. Jag blev tvättad och omplåstrad, alla tackade och bara försvann. Jag kände hur min stjärnstatus dalade…

Nåja, jag blev körd till avdelningen av L och en annan sköterska. ”Åh vad gott det ska bli med en kopp kaffe nu,” sa jag. ”Det får du inte än. 2 timmar fasta till ifall du skulle börja blöda.” sa sköterskan. ”Jaha, då ska jag muta ansvarig sjuksköterska på avdelningen”. ”Det är jag och jag är omutbar” säger hon med ett retsamt leende.

Tusan! Varför smugglade jag inte med en termos kaffe? Jag fick i alla fall eget rum, så här fint..
 


och hade planerat att ligga och skriva en del men jag bara somnade hela tiden. Märkligt! Jag hade inte fått några läkemedel (om man inte blir trött av kontrastluftbubblor?) och inte tagit något extra själv heller. 

                  Sköterskorna väckte mig stadigt varje halvtimme för kontroller.

               

Vid ett tillfälle dippade jag till 95/60 men annars var allt helt stabilt. Siffrorna i det rosa fältet är mätning av syremättnaden.

      

                                    Min mage ser fin ut!

Efter två timmar kom lunchen som jag åt liggande med god aptit. Sen bad jag att få kaffe inte mindre än tre gånger…

Venflonet jag hade i armen gjorde ont och jag påpekade det, men dom ville för säkerhets skull ha kvar det tills jag åkte. Men jag såg att kärlet hade gått sönder och då är nålen oftast ändå inte brukbar.

Avdelningen hade under min sista timme där fått in en mycket sjuk patient och jag förstod att dom hade mycket att göra. Jag tog själv bort venflonet och la det prydligt på en servett på bänken tillsammans med patientbandet som jag klippte av.
 

                              

                                               Det var skönt att bli av med den...

Klockan 16.00 fick jag gå upp och 16.45 skulle jag åka med sjuktaxin. Jag gjorde mig i ordning för att gå och gick till expeditionen för att säga till, mötte en sköterska som var förtvivlad att hon inte hunnit komma in till mig för att dra nål och det hela.

”Det är ok, jag har tagit bort det själv och det ligger på en servett på bänken i mitt rum tillsammans med id armbandet, jag är sjuksköterska så det är inget konstigt med det”

”Åh, tack snälla”, sa hon, med ett tacksamt men förvånat leende, förmodligen inte särskilt van att patienter gör sånt själv. Vi sa hej då och vid 18-tiden var jag hemma igen.

Man kunde få lite ont efter biopsin, men det slapp jag. Sov från tidig kväll till sent idag, men jag mår bra och har varit i farten som vanligt.

Glädjen: Ute i eftermiddags lyckades jag äntligen få till en liten sladd med Glädjen. Det var inte lätt men köregenskaperna måste ju testas ordentligt!

Lördag 23 januari

FK: Igår fick jag ett brev från Försäkringskassan. Trevligt! Dom upplyste mig att min tidsbegränsade sjukersättning upphör första maj och jag erbjuds nu att delta i arbetslivsintroduktion hos Arbetsförmedlingen, samt anmäla mig till en A-kassa.

FK uppmanar: ”För att skydda din sjukpenninggrundande inkomst, när du inte längre kan få sjukpenning eller tidsbegränsad sjukersättning, kan du till exempel börja arbeta”. Åh, men det är ju fantastiskt att jag kan det.

Arbetsförmedlingen lovar: ”Med gedigen erfarenhet och expertkunskap inom arbetsmarknad och rehabiliteringsinsatser som leder till arbete möter vi dig i din nya situation. Utifrån dina förutsättningar upptäcker och realiserar vi tillsammans nya möjligheter för dig i arbetslivet”.

Jaha, jag trodde det redan fanns mängder av kvalificerade, friska arbetslösa som behöver möjligheter i arbetslivet, men det kanske jag har fått om bakfoten? Suck!

Miljöombyte: Hur viktigt är det egentligen? Jag har nog aldrig känt att det varit särskilt viktigt för mig tidigare i livet. Eller har det? Jag blir inte klok på det. Jag har inte rest mycket men däremot har jag vandrat ofta och mycket.

Under många år, i mitt yrkesverksamma liv, var det skönt att komma ut på vandring några dagar, kanske efter slitiga veckor på jobbet och jag kände mig påfylld av det. Det blev ett sätt att leva, en form av miljöombyte, fast jag tänkte inte på det ur det perspektivet. Oftast var jag nära hemma. Bodde i Halmstad på Västkusten i 17 år och ett naturligt ”tillhåll” blev Hallandåsen med sin bitvis vilda, ganska orörda natur. (Det var innan tunnelbygget)

Där kunde jag slå läger och gå dagsetapper, ofta spanande efter svamp och roliga djur. Allt från ormar, färgglada fjärilar och vackra hjortar. På kvällarna när jag satt utanför tältet vid elden, eller kanske inne i absiden om det regnade, lyssnande på skogens ljud kände jag mig helt fri. Ofta var jag ensam men ibland hade jag någon med mig.

Starkaste och härligaste minnena är när min äldsta och bästa vän Carina och jag var där tillsammans. Vi hade vars ett tält och vårt läger såg nästan ut som en liten miniby. En bäck med drickbart vatten rann precis bredvid och jag minns hur vi satt ute sent, smuttande på whiskey och pratade, både om livets svårigheter och glädjeämnen.

Jag var helt nöjd med att komma ut så här och kände inte någon längtan att ge mig ut och resa. Men några resor blev det ändå genom åren, bland annat till Kreta, Österrike, London, Moskva, Lourdes och Paris. Visst var det roligt att resa, se annan natur och möta andra kulturer men att titta på sevärdheter eller shoppa hade jag inget intresse för. Jag är nog lite knepig som hellre sitter i skogen i ett tält…

Men en plan har börjat ta form i mitt huvud att Sven och jag ska göra en resa tillsammans. Jag fick tips om Vintersol på Teneriffa, ett rehabiliteringscenter för människor med olika sjukdomar/funktionshinder.

Där ser fint ut men tiden är full av aktiviteter och behandlingar som bestäms av den utbildade personal som finns där, med tanke på vilken sjukdom/skada man har. Det vore kanske nyttigt för mig men då skulle jag åka ensam och gå in för behandlingarna helhjärtat.

Jag vill resa tillsammans med Sven så hellre då åka till ett ställe som är handikappanpassat, men där vi kan rå oss själva och göra vad som faller oss in för dagen. När vi hade vår vecka i stugan över nyår trivdes jag och tyckte det var jätteskönt, enkelt, lugnt och tyst och fritt fram för spontana påhitt.

Skulle önska att jag vore lite mer ”resemänniska” men jag är nog inte funtad så. Det känns dock som en rolig utmaning att resa någonstans tillsammans. Är det miljöombyte jag söker, eller något annat? Kanske är det utmaningen att kunna och våga resa trots att jag blir helt beroende av Sven?

Jag vet inte och det spelar ingen stor roll. Nu skulle jag tycka det vore både spännande och skönt att komma iväg. Ska börja titta lite vad som finns. Kan tänka mig att det blir dyrt eftersom jag måste åka med rullstol, det finns förmodligen inga sista minuten resor då, men kanske går det att hitta något av enklare modell.

Familjen: I går kväll hade vi en myskväll. Det är skönt att ha lite extra på fredagskvällen och sova ut på lördagen. Det gillar vi alla i familjen, lite enkel mat, ett glas (kåsa för vissa) med gott vin och sen lite knaprande på nötter eller smågodis och kanske kika på film.

Freja får också lite extra som till exempel leverpastej som är en höjdare enligt henne och vaniljglass till dessert. 

                  

                         Det behöver inte vara så märkvärdigt för att bli mysigt. 

Idag: Vi åkte en sväng till metropolen Motala för att inhandla ett cykellås till min trehjuling, Hälge. Det förra har brakat ihop och här hemma fanns inga godkända lås i cykelaffären. När vi ändå var i farten så köpte jag lite strumpor på Team Sportia.

Rulltrappan upp till affären gick bra men när vi skulle åka ner trodde jag att jag satte hela högerfoten på steget men hälen hade jag på nästa steg. Jag var inte snabb nog att parera, det blev ett litet ryck och det räckte. Sven var snabb som en iller. Hjälpte mig ut, satte mig på en bänk, gick in i närmsta affär och köpte en dricka så jag kunde ta medicin, sen gick han och hämtade bilen och kom körande på bussgatan…

Vi åkte ner till vattnet där Sven kunde hjälpa mig med muskelavslappnande läkemedel och sen hem. När smärtan hade släppt somnade jag som knockad med Freja intill mig och sov hela eftermiddagen. Nu rör jag mig bra igen och det känns nästan som vanligt. Bara en liten pärs, men jag fick ju tag i både cykellås och strumpor!

Nu ska vi äta glass..

Onsdag 20 januari

Glädjen: Välsignades i en liten enkel ritual vid en vardagsmässa. Folk tyckte det var kul och det blev jättefint. När prästen Tomas sa några väl valda ord reste jag mig och satte på ljuset, det blev ganska effektfullt. Kyrkoherden passade sen på att ta några kort och tillsammans med ett foto ska det stå några rader om ceremonin i nästa nummer av ”Kyrkporten”.

                  

                                    Foto och bearbetning Torbjörn Ahlund 
  

Telefontid: I måndags hade jag telefontid med min läkare. Vi pratade om att grundsmärtan har ökat och att "något" känns annorlunda. Om det beror på att det spridit sig i ryggen vet jag inte och inte doktorn heller, men vi tycker det låter mycket troligt, vilket också smärtläkaren gör.

Jag har funderat hur mycket läkemedelstolerans och eventuell ökad smärtkänslighet påverkar, men ingen av läkarna tror det har någon större betydelse. Min ländrygg visar en klart ilsken och aktiv process och att det gör ont har sin naturliga förklaring.

Min dos med långtidsverkande smärtmedicin nästan fördubblades så jag är bustrött och ungefär lika effektiv som en sengångare. Det tar ett tag innan kroppen vänjer sig och fram till dess blir det lite extra sova…zzzz

Tisdag 19 januari



             Husse, skynda dig! Jag har fått upp ett spår!

                  

                                   Hmm..känns tydligt, uppåt backen här.... 

     

                              Men snälla husse..tempo!

                   

                           Här någonstans, åh så spännande, jag ryser i hela pälsen!



                             Ja, ja där....! Jippie!

                

                                             Där fick jag dig allt!



           Vad pratar du om? Ska vi inte ta med pinnen hem??

                                 

                                                        Struntprat! JAG tar den, så det så!

   

                  Freja och husse tassar hem i nattens mörker...

Fredag 15 januari

Blockader: I onsdags var det dags att åka till sjukhuset i Linköping för nya blockader. Det är sjätte gången jag får behandling sen provblockaderna i november 2006. Den här gången satte läkaren "bara" en blockad på varje sida i L3:s facettleder.

Det brukar kännas lite (jag ljuger) just när nålen ska möta nervroten, men när den väl sitter där är det lugnt. Då är det spännande att titta på röntgenbilderna hur det ser ut.
Blockadbehandlingen kallas RF och genom nålen som sitter i en nervrot skickas radiovågor.

Denna gången var det riktigt jobbigt på vänster sida. Muskeln (där det oftast brukar vara kramp) var så hård att läkaren fick bedöva den från alla håll och kanter innan han ens kom in med behandlingsnålen. Det tyckte han var bedrövligt, för att inte tala om vad jag tyckte. 

Han sa att han skulle gå ut i korridoren, springa in med nålen redo och kasta sig över mig... Sköterskan och jag tittade på varandra i fullt samförstånd att försökte han sig på det skulle vi minsann övermanna honom och trycka fast honom med röntgenbågen...

Alltid samma dilemma när man ska klä sig i op skjorta, strumpor och en liten käck grön mössa, var göra av snuset? Jag gjorde som jag brukar, smugglade in snusdosan i trosorna och det gick vägen. 

Strukturerna runt facettlederna verkade mycket irriterade, så läkaren misstänkte en inflammation, eller som han sa en synnerligen aktiv sjukdomsprocess just nu. Han tyckte också att en fasettled såg märklig ut, men det är svårt att se på vanlig röntgengenomlysning.

Han tyckte nog en ny MR kunde vara på sin plats och hela ryggraden den här gången. Jag håller med om allt, bara jag får ha mitt snus.

Blev ovanligt trött, men det kanske kan bero på att förra veckan var full av ryggskott och förkylning?

Familjen: Nu kommer snart Sven och Freja hit och det ska bli underbart att ha dom hos mig. Nu ska jag pyssla om dom, krama Sven och dra i Frejas mjuka öron och njuta fullt ut av deras omvårdnad.

Tisdag 12 januari

Vilken vacker dag, ca -10 och allt var vitt, till och med himlen var vit.



                På väg till kyrkan för eftermiddags bön

                  

                                    På väg hem från kyrkan med Glädjen

   

                        Det var så vackert på träden...

Glädjen: Jag förstod att jag skulle känna mig mycket friare, men så... Det är helt fantastiskt! Nu, när jag varit dålig ett par dagar, blev det verkligen en utmaning och en upplevelse att pröva. 

Jag kan sätta mig i den direkt vid sängen om jag behöver, ta hissen ner och köra ut. Enda problemet är ytterdörren, där jag får putta upp dörren med en krycka och "sätta fart" över tröskeln. Tippskydden slår i och det blir en kraftig knyck som inte är bra. Men jag kurar ihop mig och förbereder kroppen och det har gått hyfsat (nåja..).

Väl ute är det bara att knata på. Det är lite guppigt av is och snö på vägarna nu men jättebra fjädring i stolen så jag följer liksom bara med. Underbart! Vägen hem är samma problem med dörren, men sen är det smidigt och jag kan köra fram till sängen och lägga mig om jag har riktigt ont.

Sen är det oerhört roligt att köra på stan. Det kommer hela tiden fram människor för att gratulera och beundra underverket. Jag får möjlighet att tacka och ofta blir det en stunds trevligt samtal.

Igår satt jag och pratade med en person när tre andra gick förbi med några sekunders mellanrum och ropade grattis eller klappade på mig eller på Glädjen. Tur att öronen sitter där dom gör, annars hade mitt leende gått hela vägen runt..

Bostadsanpassning: Ytterdörren som jag har fått avslag på tidigare har jag ansökt om igen med nya intyg. En automatisk dörröppnare och en sänkt tröskel/ramp är ansökt och enligt min arbetsterapeut som pratat med kommunen kommer det att gå igenom. Men vi får se. Den 18 jan är det dags för kommunen att göra hembesök hos mig igen.

Ämnen: Ibland tar jag upp tankar och funderingar som känns viktiga och min uppfattning är att några av er läsare tycker att det kan vara bra och har massor med egna erfarenheter som ni delar med er av på kommentarerna. Det blir mycket fina "samtal" där allt som oftast. En plan är att dra mer i tråden gentemot omgivningen fast från en helt annan vinkel än jag gjort tidigare.

Jag vill fråga om det är någon som har förslag, något som känns viktigt/svårt/roligt? Det är inte alls säkert att jag kan spinna på det, men vi kan alltid försöka. Det kan ge mycket att ibland "dyka" lite i känslor eller tankar i vår vardag, att stanna upp och titta lite närmare på dom. Och dela erfarenheter med varandra.

Hälsoläget: Förkylningen har nästan gett med sig helt och ryggen är visserligen knackig och knytt, men jag är på gång igen.

I morgon ska jag till Linköping och få nya blockader i ländryggen. Smärtläkaren ska sätta dom något högre upp eftersom skadan har spritt sig. Hoppas så klart mycket på att dom ska "ta". Det dröjer ungefär tre veckor innan dom ger effekt och gör dom det så är det fantastiskt att bli smärtreducerad och kunna minska ner mediciner, även för en kortare period.

Familjen: Sven är hemma i Linköping och grejar lite och Freja hjälper till att sopa runt dammet med svansen. Jag längtar efter min lilla familj, men dom kommer snart hit. Varför kan inte snart vara nu?

Måndag 11 januari

Hälsoläget: Hå hå ja ja, det är roligt nästan jämt! I fredags kväll fungerade det inte att kissa, så jag tappade mig själv för första gången och det gick bra, men det var inte enkelt när ryggen gjorde allt för att bråka. Sen blev det en tappning till under natten och så skulle jag ringa distriktssköterske jouren på vårdcentralen på lördag morgon. Någon skulle komma och sätta en kateter och vips skulle problemet vara ur världen.

Men på lördagmorgon var ryggen lugnare och jag kunde kissa precis som vanligt och det var ju knappast nåt att ringa om. Skulle vara då att ringa och tala om att jag kunde...suck!

Dagen gick åt att parera hosta och nysningar men det kändes som att förkylningen blev bättre. Men så nös jag plötsligt utan att hinna parera och... ja det blev ju inte så bra. Alla som har eller har haft ryggskott kan föreställa sig en kraftig nysning komma över en...

Så..ryggen krampade och det knöt sig igen med kissandet. Nästa gång jag behövde fick jag ta en flaska som är till för ändamålet (den skulle jag köpa när jag hämtade scootern men fick den gratis för att jag hade fått vänta länge, det ni!) och använda en tappningskateter igen i sängen för jag kunde inte sitta uppe.

De katetrar jag har fått är till för akutlägen när det blir stopp, då kan jag tappa så det inte blir såna mängder det varit ibland 1,5-2,0 liter. Det anses inte vara nyttigt. Men jag ska alltså inte hålla på att tappa gång på gång, det är katetrarna alldeles för grova för, utan söka hjälp.

Men jag tänkte att får jag bara bukt med krampen så kommer det igång igen. Mediciner, TENS, värme och kyla (fast inte samtidigt) försökte jag med , men det ville sig inte. 

Ni som har läst så här långt, attan vad ni är uthålliga!

Nåväl, jag fick tappa en gång till. Man tömmer inte blåsan så lätt när man ligger och jag är ovan så jag kände mig kissnödig hela tiden. Men den här gången blödde det en del och jag blev lite paff när jag tittade i flaskan att det var mörkrosarött.

Jaha! Antagligen har jag skrapat till ett blodkärl och det brukar inte vara nån fara med det men jag ringde 1177. Lite rädd att det kanske skulle svullna och jag kunde ju inte hålla på så och inte kunde jag tänka igång kissandet heller.

En underbar människa som efter att ha dragit det vanliga att jag måste in akut om jag har neurologiska problem faktiskt förstod vad det var frågan om. Hon försökte på alla möjliga sätt men ingen ville komma hit och hjälpa mig.

Vi kom överens om att jag skulle försöka via trygghetslarmet för det finns en ordination till kommunsjuksköterskorna att sätta kateter i såna här lägen.

Så jag larmade och fåntratten som svarade i Malmö (larmcentralen ligger där) säger:
"Men hej, Kristina, behöver du hjälp?"
"Ja, jag kan inte kissa", svarade jag
"Nej, men oj då! Behöver du hjälp till toaletten?", frågade han.
"Nej. Jag ligger i ryggskott och kommer inte upp, dessutom kan jag inte kissa och behöver hjälp med kateter. Det här är ett problem jag haft tidigare"
"Jaha, bra Kristina då ringer jag så du får snart hjälp ska du se" säger han hurtigt 
"Tack!" sa jag och undrade elakt varför han inte jobbade på McDonalds.. som röst vid drive in!

- En hamburgare, tack!  - Oh, vad bra! Den kommer snart ska du se, med dressing!"

Efter en liten stund kommer tre personer springande hit lastade med lyftmattor!? "Va, är du i sängen" frågade en. "Ja, var skulle jag annars vara?" "Oj, vi fick larm att du inte kom upp och trodde att du hade ramlat" Min tanke gick till "hamburgerkillen" men jag bestämde mig för att vara snäll.

Dom fick situationen klart för sig och den ena ringde...1177 för att fråga hur dom skulle göra. Samma kvinna svarade som när jag hade ringt själv en halvtimme tidigare.

"Du måste åka in till akuten" får jag besked om och tjejen räckte över luren med 1177 kvinnan till mig igen. "Men det ska finnas en stående ordination hos kommunsjuksköterskan" säger jag ganska förtvivlad.

Då får jag veta att det finns inga kommunsjuksköterskor längre!? Dom har politikerna tagit bort. Jaha, och var f*n är min ordination då, hos Reinfeldt?

Numera är det SAH-sjukhusansluten hemsjukvård (tidigare LAH) som hjälper till vid sånt här och dom vägrade eftersom dom inte hade någon ordination....

21.45 blev jag inpackad i ambulansen, inte bara ont i ryggen och kissnödig utan arg med ett blodtryck på 190/90
Väl inne på akuten fick jag hjälp ganska snabbt, katetern blev satt och där fanns 700 ml. När jag fått smärtstillande och kateter tog dom kontroller och då var trycket 125/75.

"Kan jag åka hem nu?" frågade jag. "Vi tycker att du bara ska vila nån timme sen ringer vi efter transport" säger doktorn.

Läser ni fortfarande? Lugn, det är snart slut!

02.20 blev jag inpackad i ambulansen för hemresa av killar som kört mig tidigare. Den ene hade varit med och hämtat mig i kyrkan för ett par år sen och jag minns att han bara stod och tittade medan kollegan jobbade och vaktmästaren hjälpte till att bära ut mig. Nu fick jag förklaringen. Han hade ryggskott och hade fått bryta passet sen.. Nu skrattade vi gott åt det.  

Dom var mycket trevliga, packade upp mig, fick mig i säng, hämtade vatten och den ene sa att han tyckte jag var en "tuffing med go i". Det kan ju diskuteras, men jag blev glad för hans ord då jag kände mig ganska eländig.

Allt detta spektakel och den här utsikten en lördagnatt...



..för att politikerna trollat bort dom sköterskor som hade min ordination?
 
Jag undra om inte Reinfeldt skulle göra sig bättre som talande brevlåda eller något annat käckt!

Lördag 9 januari

Fredagsmorgon: Vaknade med ryggen i ett skruvstäd, hade kramp och det var allmänt bökigt. Till råga på allt dunkade det i huvudet?, jag hade ont i halsen och frös som en liten vovve. 



 Som på beställning kom en varm vovve och kröp ner.. under täcket!
 Hur tusan vet dom?

                     

                     Morgonens meditationsstund är en viktig start på dagen för hela familjen



Att ha ryggskott är för bedrövligt men att dessutom vara förkyld anser
                         jag är fullkomligt hårresande!

                      

                       Medan Sven såg till att allt jag behövde fanns hemma, handlade och
                       fixade i ordning, kort sagt gjorde allt, hade jag gott sällskap. Freja 
                       måste ha förstått att något var vajsing med matte för hon lämnade 
                                                    mig inte en sekund

Hälsoläget: Som sagt, varför nöja sig med ryggskott när man också kan bli förkyld? Pfts, det är bara för veklingar! (Och här har ni en typisk sådan...) 



Bordet är laddat med:
Nezeril (bra mot nästäppa),
Bafucin (bra mot halsont)
Stesolid (det gör ont att nysa och hosta när man har ryggskott..)
Hushållspapper (bra att snyta sig i) 
Snus (bra för allt!) 
Febertermometer (vet inte vad man ska ha den till, jag rörde med den i kaffet nyss och nu bara piper den och bär sig åt?)
Svenska invektiv på datorn (efter tips, perfekt om man vill beskriva sin omgivning) 
Tappningskatetrar (eftersom det inte vill sig)
Talbok av Lasse Eriksson (bra för själen)
Värmehjärta (1. Tänka på Sven 2. Lägga där det gör mest ont)
En kåsa starkt kaffe (ökar överlevnadschansen och dödar bakterier, ialla fall den styrka jag har..)

Hå hå ja ja!

Tisdag 5 januari


Början av år 2010:



På nyårsdagens förmiddag knackade det på dörren och där stod ett ungt
par med en kompis till Freja, en jämnårig boxerhanne som heter Raffe och
Sven känner dom väl. Nu blev det leka av... oj vad kul dom hade...  

     

                      ...turades om att jaga varandra...

                                    

                                         ...fart och fläkt. Raffe väger 13 kg mer än Freja men det bekom inte
                                                   henne som bestämde var skåpet skulle stå.



Efter att ha vilat stor del av årets första dag åkte vi till nyårskonsert i Östra
Eds kyrka på kvällen. Det var stämningsfullt och trivsamt och duktiga musiker.                 

                               

                                    Natten till den 2 januari kom det massor med mjuk och fluffig snö



     underbart att busa i, jag försökte testa Freja som en vit boxer

                  

                    men hon bara ruskade av sig medan jag som ser ut som en snögumma



Matte, jag vill busa mer... nej, nu ska vi vila en stund innan det är dags för
           korvgrillning, för enkelhetens skull på altanen          

            

                                          Grillmästaren i sitt esse

                                      

                                                 Mums, choritzo till oss och hot dogs till en liten fröken

         

            Du äter väl inte upp min hot dog? Nej gumman, din ska bara svalna lite..



Varm choklad i muggarna smakade utmärkt! Freja frös lite så jag svepte
in henne i en handduk och hon fick sitta på min ryggsäck innanför min jacka.
Det tycktes hon trivas med för hon blev tyngre och tyngre tills husse hade 
korv klar, då glömde hon att hon frös. När allt var slut hade vi nära hem och...

                           

                                             ...Freja stöp i ena änden av soffan..

        

         ..och jag i den andra, jag försöker laddar bilder som jag ska visa här, men
                               jag somnade i stället?



Den 3 januari skulle vi styra kosan hemåt och Sven fick gräva fram bilen ur
snön. Vi packade och gjorde i ordning när jag fick lite hugg och kramp i
ryggen. Med läkemedel och vila släppte det såsmåningom och vi kunde åka.

Jag hade gärna stannat längre, men vi hade bara tagit med oss en veckas
medicinförbrukning i våra respektive dosetter. Vi ska planera för lite längre
tid framöver, men nu har vi haft en fantastisk vecka och är båda nöjda.

                                

                                    Så här vackert var det från stugan ner mot havet när vi åkte...

Tisdag 5 januari


Slutet av år 2009:



29 december kommer jag till Linköping med färdtjänsten och efter en
stunds vila åker vi till stugan.

                         

                          På kvällen, efter att ha ätit gott satt vi och drack lite vin (ja, jag dricker ur
                          kåsa och ja, jag vet att jag är tossig) då blev det julklappsutdelning. Sven
                          hade med sig klappar från sina barn som jag skulle ha fått vid julfirandet i 
                          Stockholm, vilket ryggen satte stopp för. Nu fick jag en extra jul. Här packar  
                          jag upp "Hälges kusin", en kul almanacka med härliga älgteckningar



Den här långsmala, kluckande presenten var knepig att få upp, till all tur
hjälper Freja gärna till och hon är proffs..
                                  
                       

                                   Se där, ett par snabba tugg och så är paketen öppnad..



Jag fick hjärtevärmare som jag letat land och rike runt efter, yngste sonen
hade hittat...hur bar han sig åt, tro? Jag löste ut värmen i ett, det är bara
att klicka på metallklipset. Till vår förvåning vill Freja ha nosen på det.
Inte bara handvärmare utan också nosvärmare?

                                    

                                      Vin, frilufsvärmare, choklad och älgar... kan just undra om det är någon
                                      som känner mig? Äldste sonen hade gjort ett helt fantastiskt collage om
                                      Glädjen av bilder från bloggen. Jag blev både överraskad och imponerad!



                               

                               Den 30 december var sov och busdag. Strålande väder och gnistrande snö..

                                      

                                               ..den gula runda är rolig i alla väder och husse kastar så bra!



        Försöker göra en ängel, men det blev inte så lyckat.. hm
                               
           

           Nyårsafton hos våra vänner. Brasan sprakade, vi åt och drack gott och det
                                         var bara jättemysigt.

                           

                                En bit oxfilé blev kvar, en stund... Freja gjorde alla konster hon kan...
                 
       

         Ryggen var oroväckande en stund, men lite mer vin och vila gjorde susen
                   så jag kunde fortsätta vara med utan större svårigheter

                                   
                           
                                                Inför 12 slaget satt vi bara och hade det gott.....



                       Nu är det raketer på gång...

                         

                                     ....och säkra på händerna fixar männen det på stubinen!



Åhh, så fint! Freja är helt salig, men sitter snällt kvar tills vi andra rör oss.

                             

                                      På väg hem i nyårsnatten, ett nytt år och ett nytt decennium